Konsertrapport: Naakan Kosto, Valinta, Korupuhe, Sluta Ljug @ Lepakkomies 22.1.2026
No mutta, eksyit taas väärään paikkaan. Lue artikkeli suomeksi täällä.
Som ni förhoppningsvis har lagt märke till vid det här laget, erbjuder Dystopia er läsare vid väl valda tillfällen service även på svenska. Denna gång vill vi erbjuda artikeln på svenska p.g.a. Sluta Ljug, som härmed får nöjet att läsa artikeln på sitt eget modersmål (?), istället för att behöva trixa med AI-översättning e.d. Lite kan man ju bjuda till, eller hur?
En mörk torsdagskväll i närheten av Piritori (”Tjacktorget”). Hit kommer man inte av en slump. Hit vill man komma, och till det finns en alldeles utmärkt anledning. Restaurang Lepakkomies (”Läderlappen/Batman”), eller i folkmun Lepis. Helsingfors punkgrotta nummer ett för tillfället.
Den här deppiga torsdagen hade jag sett fram emot min veckovisa bastutur, eftersom jag missat de tre föregående torsdagsstunderna p.g.a. annat program. Men nej. Då är Lepis där igen och bjuder på kultur av allra bästa sort. Det var bara att rycka upp sig och gå ut bland folk igen. Som uppvärmning fick man förstås spela lite hög musik från de ställen där kvällens artisters musik fanns att hitta.
I kvällens ursprungliga artistuppställning ingick Plasma, som jag hade fastnat för en månad tidigare (mer om det här). Den här kvällen tvingades Plasma tyvärr ställa in sin spelning på grund av sjukdom. Som ersättare hade man med kort varsel fått in Naakan Kosto.
Naakan Kosto (”Kajans Hämnd”) erövrade scenen som första band. Alltså verkligen erövrade. De bad inte om ursäkt, utan tackade för möjligheten och körde på. De drog igång en sån punkrock att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Det här är exakt den sortens punk jag gillar mest. Snabbt, rakt, melodiskt och finurligt. Jag njöt, stampade takten och skakade inombords. Under de tre sista låtarna hade jag gåshud. Det var faktiskt nära att det smet fram en liten lyckotår, ni vet en sån som kan komma när man når den där berömda nästa nivån. När man inser att världen är åt helvete, men f*n just nu fixar vi det här! Jag fick bita ihop. En medelålders punkare kan ju för sjutton inte bli rörd längst fram vid scenen, eller hur? Jo men det är väl för h*lvete klart hen kan!
Vi fick åtminstone höra ”Krapula” (”Bakis”), ”Koira” (”Hund”), ”Paperilla onnellinen” (På pappret lycklig”), ”Lokakuu” (”Oktober”) och ”Jään alle” (”Under isen”). Den mest upplyftande spelningen på länge!
Valinta. Ett helvetiskt oväsen fyllde lokalen när Valinta som kvällens andra band drog igång sin musikaliska offensiv. Trummissångaren var som ett djur som slog och vrålade ut sin ångest, och det var lätt att leva sig in i hans smärta. I ett plåtslageri av denna form är det säkert otroligt svårt att hålla jämn takt en längre tid, och därför är det helt förståeligt att plåten i detta fall stundtals blev lite bucklig. Visserligen kom man vid några tillfällen upp i stor njutning, men tyvärr föll man alltför snabbt ner på jorden igen. Som så ofta när det är fråga om crust/käng. Basistens sånginslag gav stundvis den nödvändiga extra kryddan till framträdandet. Mindblowing till en viss grad, visst, men för att oljudet verkligen ska få tränga in och bearbeta hjärnan ordentligt hade jag behövt lite längre stunder med samma intensitet innan det abrupt avbryts. Ett helt godkänt framträdande ändå.
Nästa på tur var Korupuhe och mer punk. Korupuhes bandtröja hittade äntligen sin väg ner i min ficka. Det svåraste var valet av färg, men efter en veckas flitig användning kan jag konstatera att färgvalet var rätt.
På scen stod ett band i ett på något sätt extra (?) soligt humör. Det soliga humöret smittade snabbt av sig på publiken. Kanske var det en lite annorlunda spelning än jag hade väntat mig, eller så hade jag bara – av någon anledning – föreställt mig bandet som ”lite mindre glatt”. Kul var det i alla fall, både på scen och i publiken. Vi fick också en stund njuta av lite gammal hederlig hårdrock, riktigt najs! Spelningen var bra, rolig, underbar och en massa andra gulligheter, men inte riktigt lika bra som sist. Men hurra, de spelade ju! Ett härligt band på många sätt.
Det svenska bandet Sluta Ljug hade kommit till Finland på en miniturné med tre spelningar, och konserten på Lepis var den första av dem. På streamingtjänsterna gick bandets musik på repeat i en timme hemma, innan det var dags att gå ut. Det lät riktigt bra. Jag undrade om det skulle vara lika bra live. Skulle jag månntro bli galen då?
Det var det tyvärr inte, och det blev jag inte. Galen alltså. De öppnade visserligen starkt med sin mest spelade låt på webben, ”Paniksyndrom”, och allt lät lovande. Men något saknades, och helheten fungerade inte så bra som jag hade hoppats på och föreställt mig. Kanske var Emma Berggrens skrik lite monotont, det saknades ett djup i upplevelsen. Förutom öppningslåten var spelningen lite halvdan ända fram till de tre sista låtarna. Näst sista låten ”Inte alla män” var riktigt skön och kvällens bästa. Förutom öppningslåten alltså. För mig fungerade bandets musik mycket bättre på Bandcamp/Spotify, men tja, skitkul var det ändå! Och för en femma fick jag dessutom en snygg bandtröja. Tjoho!
Sluta Ljug spelade följande låtar:
”Paniksyndrom”
”Incel”
”Karma”
”När tiden stannat”
”Öppet hat”
”Samhällets döda vinkel”
”Brinn!”
”Inte alla män”
”Skuggorna kommer”
Dystopia tackar Lepis och banden för en fin kväll med torsdagens mest fartfyllda bild:
