Gigrapport: Plasma, Prisão, Teini-Pää, Vidro 14.11.2025 @ Lepakkomies, Helsingfors
Eksyit sitten tänne, vaikka halusit lukea artikkelin suomeksi? Hus hus, menepä TÄNNE siitä.
Jajamensan, på Dystopia är vi så förbaskat hyggliga att vi vid väl valda tillfällen betjänar er läsare även på svenska. Så det så!
Nåväl, fortfarande lite trött efter gårdagskvällens utsvävningar tar jag spårvagnen till Sörnäs. Måste. Orka. Njuta. Av. Livet. Denna fredagskväll bjöd Lepis på 3 x hardcore och 1 x kärleksindie.
Plasma var första bandet upp på scen. Plasma spelar underbart snabb och melodisk hardcore. Fast & furious och låtarna sitter som de ska. Bandet var ute på Europaturné i somras och detta var deras första spelning sedan dess. Setet var kort men förbannat hårt. Sångerskan Maija skriker som besatt, men sången är trots det helt jävla briljant. ”Ihmiskunnan itsetuho” – flämt! ”Sätkynukke” – stön! En perfekt spelning. Jag var t.o.m. tvungen att köpa en t-shirt. Jag lyckades inte ens ta några bra bilder, så bra var det!
Skivan Mua et voi omistaa, inspelad i bandets replokal 2024 och släppt i april 2025, kan du lyssna på och köpa här. Min solklara favorit är den redan nämnda ”Ihmiskunnan itsetuho”.
Nästa band på scen var svenska Prisão. Här bar det av nästan lika hårt, men på portugisiska och med grövre röst. Ibland var man lite rädd att den långe vokalisten Lucas skulle studsa rakt genom taket, men det gjorde han inte, halleluja! Vid närmare eftertanke hade det varit en fantastisk syn om resten av Lucas kropp fortsatt röja framför oss medan de på främmande språk gastade förbannelserna överraskat gästerna på övervåningen! En brutal spelning, och moshning förekom rejält som sig bör.
En fotograf som stod längst fram under hela spelningen (utan att mosha, dansa, stampa, hötta eller på något annat sätt leva sig in i musiken) kunde för övrigt ha skaffat sig lite spelsinne och gått åt sidan för att stirra i sin kamera. Eller åtminstone flyttat på sig. Själva spelningen verkade åtminstone inte intressera honom det minsta. Under sista låten gick han lite åt sidan för att fota, efter att ha sett mig stå där och (försöka) knäppa några pics. Hur som helst: Usch. Fy. Skäms!
Av kvällens tredje band bjöds det på ljuvlig kärleksmusik och det var Teini-Pää som stod för den. Baserat på den här spelningen kan jag utan problem rekommendera bandet för till exempel alla nyförälskade. På Lepakkomies gav spelningen en perfekt andningspaus mellan hardcorebanden. Riktigt avslappnande och bra indie. Spelningen avslutades med den helt lysande låten ”112”, som är bandets coverversion på ABBAs ”S.O.S.”. Kolla in musikvideon här.
Sist ut för kvällen var Vidro, även de från vårt västra grannland. Vi fick njuta av ett kort men djuriskt och imponerande set. Lite långsammare hardcore, men sångerskan Vendelas stämma var djävulskt bra. När texterna dessutom lutar åt det mer nihilistiska hållet, ja då var det bara atta tacka och ta emot. På gitarr hittade vi Lucas, som tidigare under kvällen morrat i Prisão. Visst gick det stundtals också här riktigt fort, och vi fick t.o.m. njuta av kvällens första riktiga moshpit. Den satte naturligtvis igång precis när jag tog upp mobilen ur fickan för att ta några bilder, så döm om min förvåning när jag plötsligt var upptryckt mot väggen… Som sista låt fick vi höra kanske bandets mest kända låt. Jag hoppas verkligen att jag någon gång får chansen att vakna till att någon ömt viskar i mitt öra: ”Satan bor i mig”. Huga!
Även från denna spelning lyser de bra bilderna tyvärr med sin frånvaro, men även av de icke-publicerbara bilderna (och videorna, så klart) framgår det tydligt vad vi var med om. Det var svinbra, helt enkelt. Veni, vidi, Vidro!
Kvällens mest fartfyllda bild hittar ni nedan. Rapportskrivarens ödmjuka ursäkt: P.g.a. en efterlängtad flytt men i samband med den en HELT SINNESSJUK leveransförsening och strul vad gäller internetuppkoppling och nödvändig utrustning gjorde att rapporten publiceras ungefär en månad efter spelningen. Helvete. Ja ja, it is what it is…
