Gigrapport: Hurula, Lover’s Skit @ Tavastia, Helsingfors 24.11.2025
Luetko mieluummin artikkelin suomeksi? Täältä löytyy.
På scen framförd musik är enligt många den mest fulländade formen av konst. Där den inre, mänskliga upplysningen hos människor överlag kanske oftast infinner sig nångång närmare 30-årsåldern, peakar kreativiteten och ofta även utstrålningen hos musiker oftast snäppet tidigare. Den mest upprörande och livsbejakande framtoningen hos musiker kan även lättast skönjas då. Jag tror att det är där Lover’s Skit just nu befinner sig. Hurula har å sin sida kanske den tiden bakom sig och är som snäppet äldre för tillfället istället mer för finjusteringar vad gäller sitt (i samband med konst förresten det rätt så äckliga ordet) ”brand”. På Tavastia såg vi två väldigt olika band, men båda var på sina sätt väldigt underhållande.
Först ut på scenen klev Lover’s Skit. Efter en lite försiktig och snäppet arrogant inledning stod det klart att man för länge sedan borde bekantat sig med bandet. Vilken jäkla energi! Vi bjöds på en blast out utan dess like, med tunga ljud och en bitch slap vad gäller framtoning.
På scenen dansades det och rockades det loss så det stod härliga till. Man ville också själv bara rock loss som en galning, men som den väluppfostrade tönt man är så blev det bara en massa hc-nickande och hårda slag på låret. Man kände sig dock som om man var med i en cool musikvideo på MTV back in the days.
Låtarna som slog hårdast: ”Poor Businessman”, ”Misconception” och ”Bad Lyfe”. Som nån sade efter giget, man blev glad! Om man var tvungen att hastigt beskriva musiken Lover’s Skit framför skulle det bli nånting i stil med Leila K + Stereo Total + música urbana.
Det är lätt att förstå att Hurulas musik spränger hjärnan och hjärtat hos ungdomar och unga vuxna som första gången stöter på musik av detta slag. Man blir berörd av både text och musik helt enkelt.
För att undvika att nämna de mest uppenbara artister och möjliga influenser man kommer att tänka på (och som alla andra recensenter tydligen alltid orkar nämna) när man lyssnar på Hurula, tänker jag istället nämna Brainpool, Hets / Markus Krunegård och bob hund. Som bäst är även dessa band BÄST och som sämst mediokra.
I Hurulas låtar hittar man kanske en rejäl dos med rader och toner som även kan hittas i den onämnbaras låtar, men det stör faktiskt inte på något vis. Hurula får det till och med att låta som om han var först med dessa. Vilket han kanske även var.
Live hör vi mer av den mer punkiga Hurula än vi hört på de senaste skivorna. Tidvis kommer Hurula på scen upp i riktigt tunga, distiga ljudlandskap som för tankarna till fabriker i utkanten av städer (haha, på tal om den onämnbara!). Riktigt bra. Det är även här som jag tycker Hurula är som starkast. De nyare, balladaktiga låtarna svävar förbi utan att lämna egentligen något avtryck.
Under ”Åtta trappor” fick jag faktiskt gåshud. Andra höjdpunkter under kvällen var ”Stockholm brinner” och en riktigt skön version av ”Järnvägsbron”.
Hurula verkade tappa energi på den senare halvan av giget, eller så hade det kanske att göra med låtarna som var aningen tråkigare här. På slutet fick vi höra hiten ”22”, men ordentlig dans blev det först under ”Ont som jag”. Robert Hurula är en karismatisk frontfigur för sitt band som även i övrigt är väldigt proffsiga. Hurula är riktigt bra svensk indiepop. Ska faktiskt tvinga mitt ex att lyssna in sig på Hurula, då hon också gillar den onämnbara. Samt de nämnda.
Fortsätt att gå på gigs, gott folk. Låt musiken hänföra er.
